”Jag sov i sex månader – orkade inte duscha”

När barnskötaren Malin Gramén, 43, hade utvecklingssamtal på förskolan, frågade en förälder om hennes barn pratade mycket.

– Jag satt som ett fån. Jag hade ingen aning om huruvida barnet pratade eller ej, berättar Malin.

Då visste hon ingenting om utmattningssyndrom.

Text: Ulrika Lidbo  Foto: Anders Deros

Vid tiden för händelsen på förskolan hade Malin redan skrivit en egenremiss till minnesmottagningen. Någonting var verkligen fel. Hon trodde att hon drabbats av demens.

Men fler symptom smög sig på, som pekade i en annan riktning.

– Jag sov hela dagarna, blev ledsen på jobbet, arg på mina barn. Jag slutade umgås med vänner och fick inte ordning på enkla saker i vardagen, säger Malin.

– När jag skulle handla middagsmat till familjen, kunde jag komma ut med ett paket russin.

”Orkade inte borsta tänderna”

Till sist blev hon sjukskriven för utmattningssyndrom.

– Jag sov i sex månader. Orkade inte duscha eller ens borsta tänderna, berättar hon.

Det var en förvirrad tid. Malin visste inte vad utmattningssyndrom var, och den unge läkaren på vårdcentralen ingav inget förtroende.

På minnesmottagningen gjordes tester som bekräftade kognitiva besvär.

– Jag kände ju att det var något som inte stämde i huvudet, men att få det svart på vitt var en chock. Det är läskigt att hjärnan har blivit så påverkad av stresspåslaget som rusade i kroppen, säger hon.

Glömde insulinpumpen

Närminnet sviktade. För Malin som är diabetiker fick det ibland ödesdigra konsekvenser – hon hade svårt att ha koll på sin insulinpump.

Efter ett halvår blev hon kallad till en mottagning med inriktning på personer med stressrelaterad ohälsa. Där började hon lära sig mer om utmattningssyndrom, och att hon var långt ifrån ensam om sin diagnos. På ”Gröna Rehab” träffade Malin andra med samma problematik, och hon fick testa mindfulness och yoga.

Att ge sig ut i naturen gjorde henne gott.

– Lugnet i skogen eller en promenad över klipporna blev för mig ett kravlöst ställe att läka på, berättar hon.

Sju olika läkare

Men många av symptomen kämpar hon fortfarande dagligen med. Att läkaren pressade henne till att börja jobba redan efter 11 månader, är i hennes mening alldeles för tidigt.

På tre år har hon haft sju olika läkare.

– Jag har ofta känt mig ifrågasatt. Känt en vilsenhet som nog har gjort mig sämre, tror Malin.

I dag arbetar hon 50 procent som barnskötare.

– Jag jobbar mina fyra och en halv timme, sen åker jag hem och sover i två, tre timmar.

I början kände Malin skam över att inte kunna ”rycka upp sig”, men idag talar hon öppet på arbetsplatsen om sina kognitiva svårigheter till följd av sjukdomen.

Sonen undrar om ”trötthetsbacillen”

Hon har läst på om utmattningssyndrom, och vet hur skadligt stress är – och att det tar lång tid att läka.

– Jag kämpar på med jobb och att vara mamma till våra tre härliga barn. Det högsta priset har varit att inte kunna finnas där för dem i den utsträckning jag har velat, säger hon och fortsätter:

– När vår yngste som är sju frågar: ”När ska trötthetsbacillen försvinna”, gör det ont i hjärtat.

Malin saknar också den glada, sociala tjej och mamma hon var innan hon blev sjuk.

– Hon glimmar fram ibland, och då är jag otroligt tacksam. Att orka laga middag, ta en fika i skogen med familjen eller ha ett samtal med barnen ger mig glädje, säger hon.