Sandy hittade inte till barnens förskola

För fyra år sedan körde Sandy Lundqvist, 32, som vanligt barnen till förskolan. Det fanns bara ett problem – hon hade totalt glömt var den låg.

– Sedan den dagen har jag levt med utmattningssyndrom, berättar hon.

Text: Ulrika Lidbo  Foto: Jonas Bilberg

På kort tid hade Sandy Lundqvist mött kärleken, flyttat till en ny stad, blivit tvåbarnsmamma, fått nytt jobb och dessutom blivit avdelningsansvarig.

Det var många faktorer som gjorde att hon blev sjuk. Livet snurrade fort, fort.

– Vi gifte oss redan efter ett år, vår första son kom två veckor senare med akut kejsarsnitt. Tre månader efter förlossningen var vi gravida igen, berättar Sandy.

Vakennätter med tvillingarna

Bebisarna var pigga och tyckte om att äta om nätterna. Sandy fick ofta gå upp åtta, nio gånger varje natt för att amma.

Två år senare skolades sönerna in på förskola. Samtidigt fick Sandy nytt jobb som förskollärare på en annan förskola, där hon också fick en roll som avdelningsansvarig.

– Jag hade en sådan passion och brann för allt som hade med barnens och pedagogernas utveckling att göra, ville gärna göra förändringar och sätta nya mål på en gång, berättar hon.

Så kom den där novemberdagen då Sandy satt i bilen för att lämna sönerna på förskolan, och plötsligt inte hade en aning om vart hon var på väg.

– Samma dag ringde jag vårdcentralen och bad om råd. Jag trodde att jag hade fått vitaminbrist.

Fick en akuttid

Men på vårdcentralen tog man händelsen allvarligt och Sandy fick en akuttid redan efter någon timme.

Sedan den dagen lever hon med utmattningssyndrom.

Omgivningen visade ingen större förståelse för hur illa däran hon var, trots att Sandy var heltidssjukskriven första tiden.

– Jag minns att många omkring mig inte alls visste vad utmattning var och inte tyckte att det var så farligt.

Hon blir fortfarande illa berörd när folk skojar om sjukdomen.

– Man hör ofta folk säga ”snart blir jag utbränd” och flinar. Då blir jag både arg och ledsen. Jag önskar att ingen ska behöva lida av utmattningssyndrom, som är så påfrestande inte bara för den drabbade utan även för närstående, säger hon.

Däremot är hon tacksam för den vård hon fick från dag ett när hon kom in på vårdcentralen.

– Jag har fått otroligt bra stöd av både läkare, psykologer och stresshanteringsgrupper, säger hon.

Tappade ord och fick panikångest

Så här i efterhand kan Sandy se varningstecknen som ledde fram till att hon blev sjuk. Hon hade problem med magen, blev känslokall och irriterad, fick problem med synen, tappade ord och drabbades av panikångest.

I dag kämpar hon fortfarande med vardagen till följd av sin utmattning.

Trots att läkare och psykolog menar att hon bör jobba på sin höjd 50 procent, har Försäkringskassan beslutat att skriva ut henne ur systemet.

– Så nu har jag trappat upp till 80 procent, fastän jag inte alls är redo varken fysiskt eller psykiskt, säger hon.

De kognitiva svårigheterna är något hon fajtas med konstant.

– Allt som har med siffror och matematik att göra har jag tappat. Jag har minnes- och koncentrationssvårigheter, är ljuskänslig och använder ofta solglasögon. Panikångestattackerna kommer utan förvarning då och då.

Har slutat skämmas

Men sjukdomen har också gett Sandy en annan syn på livet.

– Förut ställde jag så orimligt höga krav på mig själv, att det var svårt att lyckas. Då känner man sig misslyckad och tycker illa om sig själv, det blir en ond cirkel.

I dag är hon snällare mot sig själv.

– Jag kan säga nej, och jag försöker inte spela frisk och glad när jag mår dåligt, utan är ärlig mot mig själv och de jag möter, säger Sandy.

– Och jag har slutat skämmas för min sjukdom som utmattad, och lärt mig acceptera att den kommer att följa mig livet ut, på ett eller annat sätt.