”Blir det livat omkring mig slår hjärnan av”

Ända sedan barnsben har Mats Nilsson, 46, haft höga krav på sig själv. Ville alltid prestera bättre.

Ett stressigt jobb som fritidspedagog och flera svåra livshändelser ökade pressen, alltjämt höll Mats känslorna inom sig.

Men till sist blev det för mycket.

Text: Ulrika Lidbo  Foto: Simon Eliasson

– Jag kraschade ihop totalt. Var tömd på energi, och helt slut i skallen, berättar han.

I Mats ungdom hände traumatiska saker inom familjen – en moster blev mördad och hans bror tog oväntat sitt liv.

– Jag pratade aldrig om hur jag mådde, utan höll det inom mig. Det höll på att knäcka mig, men jag klarade värsta krisen, säger han.

”Bar på en tickande bomb”

Så småningom träffade Mats sin fru och blev blixtförälskad. Efter att länge ha försökt få barn, fick de ett missfall.

– Det tog mig väldigt hårt, men även nu slöt jag mig och höll känslorna inom mig.

Så småningom fick de en son. Allt verkade frid och fröjd, ändå oroade sig Mats för det mesta.

– Jag bar på en tickande bomb, men sa aldrig något, berättar han.

Mats började plugga till arbetsterapeut på universitetet.

Stressen ökade, ”ryggsäcken” blev allt tyngre. Under ett läkarbesök som visade på högt blodtryck, öppnade sig Mats för första gången. Han fick en psykologkontakt, men inte långt därefter drabbades han av en mindre stroke. Det förklarades som stressrelaterat.

Livskriserna avlöste varandra

Jobbet som fritidspedagog, med större barngrupper, mindre personal och en chef som inte lyssnade på medarbetarna, blev allt mer påfrestande.

Våren 2018 fick Mats äntligen ett jobb som arbetsterapeut.

– Jag trodde att allt skulle ordna sig. För första gången i mitt liv kände jag mig uppskattad för det jag gör, berättar han.

Då kom flera smällar i rad.

I februari i år fick Mats veta att hans mamma hade cancer. Två veckor senare dog hon. En vecka efter begravningen ville hans fru separera.

Då gick det inte längre.

– Jag kraschade ihop totalt och blev sjukskriven. Jag var helt tömd på energi, helt slut i skallen. Minnet började svikta och jag isolerade mig allt mer, berättar Mats.

Fick ingen förståelse

De runtomkring var oförstående, tyckte att han skulle rycka upp sig och att det ”kan väl inte vara så jobbigt att jobba”.

Mats var deltidssjukskriven hela våren. Efter sommaren gick han upp till 75 procent.

– Det är max vad jag klarar just nu. Jag blir lätt stressad, och blir det för mycket press kommer ångesten. Stora folksamlingar kan vara en plåga, om det blir för surrigt och livat omkring mig slår hjärnan av, berättar han, som några exempel på de många symptom han fortfarande kämpar med i sviterna av utmattningen.

Men livsglädjen har börjat återvända, mycket tack vare drömjobbet som han älskar.

– Mitt jobb som arbetsterapeut har hjälpt mig tillbaka. Jag trivs som fisken i vattnet, och har en ledning som verkligen bryr sig om sina anställda. Jag är så tacksam för det, säger Mats.