”Försökte prata med min chef flera gånger”

Prästen Emma Hedlundh, 41, fick minnesluckor och började tappa ord.

Dopsamtal på förmiddagen, begravning på eftermiddagen. Snävt om tid för omställning mellan åtagandena, och oregelbundet schema.

– Till sist kände jag, det här går inte, säger Emma.

Text: Ulrika Lidbo  Foto: Patrik Lundin

Hösten 2015 såg Emma Hedlundh löpsedlar överallt: Prästyrket toppar listan över jobb med högst risk att drabbas av utmattningssyndrom.

Emma var en av dem.

Vi ses över en fika i det gamla godsmagasinet vid Uppsala centralstation. Emma tjänstgör som präst i Bälingebygdens församling, en bit utanför stan. Hon ger ett lugnt intryck, en person som är trygg i sig själv.

”Det blev dålig stämning”

Som ny i yrket jobbade hon en vända i Stockholm, men valde att säga upp sig.

– Det fanns en ledningsproblematik som pågått länge. Jag tog rollen som den som påtalade saker som ingen annan vågat. Det var inte så populärt. Det blev dålig stämning, berättar Emma.

Hon återvände till Bälinge, fick ett vikariat som övergick i fast tjänst.

Slutet gott, allting gott – eller?

– Det var oerhört hög arbetsbelastning. Så mycket som skulle rymmas inom en arbetsdag. Jag försökte prata med min chef flera gånger, men tog själv udden av det jag sa: ”Jo, men jag ska nog klara det ändå”, berättar hon.

Fick minnesluckor

Det fanns också en oregelbundenhet i schemaläggningen, en brist på struktur och kontinuitet.

– Jag kunde ha ett dopsamtal på förmiddagen och en begravning på eftermiddagen. Det fanns ingen tid för mental omställning, säger Emma.

Hon tar en klunk te och fortsätter:

– Mycket av jobbet som präst handlar om att prestera. För att skriva en predikan, behöver jag tänka nya tankar och fånga dem. Jag hann inte det, utan fick ständigt skjuta från höften.

Arbetsuppgifterna hopade sig. Emma började tappa ord och få minnesluckor, men stretade på.

– Jag ville inte svika folk, inte verka svag. Tänkte att: ”Alla andra orkar ju, det är säkert bara jag …”

Så kom hösten 2015.

– Jag hade sedan tidigare bokat in en semestervecka till Kroatien. Tänkte att resan och en veckas sjukskrivning skulle säkert räcka som återhämtning.

Svårt att varva ner

Emma vände sig till företagshälsan – och blev sjukskriven i tre månader.

– Det kändes märkligt – och jätteskönt. Samtidigt var jag full av självförebråelser: Vad säger det här om mig?

I början var det svårt att varva ner. Att vila blev en uppgift, en prestation. Men successivt insåg Emma att det verkligen var utmattningssyndrom hon drabbats av.

– Jag var bara så slut, minns hon.

I dag är Emma tillbaka som präst på heltid i Bälinge församling, men det tog sin tid.

– Det fanns en intention från ledningen att ge mig mer luft i schemat, men det var först när jag och min chef var överens om vad 25 eller 50 procents arbetstid verkligen innebar, som det vände, berättar Emma.

Börjat jobba heltid

Framåt sommaren, nästan ett år senare, kände hon sig redo att gå upp i heltid.

– Jag har fortfarande en inre kravprofil som är väldigt hög, men i dag är jag bättre på att tänka ”good enough”, säger hon.

Med flera år i yrket kommer också en erfarenhet att luta sig mot.

– Präst är verkligen ett yrke där man gör olika saker. Ofta är det flängigt, och ibland måste man skjuta från höften. Det är inte alltid så kul, men det funkar det med, säger Emma.