”Hämta mig annars tar jag livet av mig”

Tobias Igefors, 45, var killen som ställde upp i alla väder och aldrig sa nej.

Dagtid jobbade han som rörmokare, på kvällarna var han ensam tränare i den lokala innebandyklubben.

Men priset han fick betala för att inte lyssna när kroppen sa ifrån, blev högt.

Text: Ulrika Lidbo  Foto: Stefan Jerrevång

Hade man läckande rör – då ringde man Tobias. Behövde man skjuts till innebandyträningen – ja, då visste man att Tobias ställde upp som chaufför.

– Det ligger i min personlighet att om någon behöver hjälp, så kommer jag på två röda, säger han.

Men att jobba heltid, träna juniorer till tio på kvällarna och därefter i jämställdhetens namn ta sin beskärda del av disk och tvätt runt midnatt, tog så småningom ut sin rätt.

Flera varningssignaler

Trots varningssignaler som sömnbrist och grubbel mitt i natten, körde Tobias på säsong efter säsong.

– Jag insåg senare att jag bara hade skjutit på ”in i väggen-syndromet” en tre–fyra år framåt.

Trycket ökade ytterligare när två kollegor avskedades på rörmokarfirman, och Tobias fick ännu mer jobb på sitt bord.

Så till sist, en sen vinterkväll 2016, kom kraschen.

Det var sportlovsvecka och disco i Tranås för runt 200 ungdomar. Tobias ställde upp och hjälpte till, städade och ställde i ordning efter sista tryckaren.

Ville ta livet av sig

Morgonen efter steg han upp klockan sju och körde bil till en bortamatch. På kvällen, många timmar senare, var det lagfest.

– Jag hade druckit ett par öl. Det blev lite tjafs med några andra, inget allvarligt, men det slutade med att de lämnade festen. Sedan minns jag ingenting förrän jag vaknade mitt i natten … och ville ta livet av mig.

Utan en tanke på vad klockan var, klädde han på sig för att gå till jobbet. När han kom fram kollapsade han.

– Det var kaos i huvudet. Jag ringde polisen och sa: ”Nu får ni hämta mig, annars tar jag livet av mig”.

Morgonen därpå vaknade Tobias på psykakuten i Jönköping. Då kom ångesten. Personalen avvärjde ett desperat självmordsförsök, därpå flyttades han till en sluten avdelning i Eksjö.

– Jag bara sov i tre dagar, kroppen var helt väck. Jag orkade inte ens lyfta på benen, ville inte prata med någon.

Ställde krav på arbetsgivaren

Den närmaste tiden efter klarade han bara att kliva upp och få barnen till skolan, för att sedan gå och lägga sig igen.

Men Tobias hade tur och fick snabbt tid hos en psykolog. Det är med stor tacksamhet han berättar om stödsamtalen två gånger i veckan under ett halvår.

Och det var då han upptäckte skogens läkande kraft.

– Jag gick promenader med min pensionerade pappa. Han gick inte fort, men jag gick ännu saktare.

I dag susar han fram genom skogen på mountainbike, hans nya passion.

Men det viktigaste Tobias har lärt sig är att säga nej. En utmaning var att ställa krav på arbetsgivaren: Om han skulle komma tillbaka, behövde chefen anställa en person till. Vilket han gjorde.

– En del av min sjukdom var att jag alltid ställde upp. I dag tänker jag mer egoistiskt, fast på ett positivt sätt, säger Tobias.